Lyssna

Stopp! Min kropp!

Anna Norlén är verksamhetschef och rektor för Ericastiftelsen.

Ska man verkligen prata med små barn om sexuella övergrepp? Mitt svar är: Ja – på sitt sätt. Med det menar jag att samtal med barn om sexuella övergrepp är något som behöver få ske över lång tid. Till att börja med handlar det inte om så mycket samtal alls, utan mer om att visa barn i all möjlig kontakt vi vuxna har med dem, att de och deras kroppar är värdefulla och ska mötas med respekt och omsorg. Så småningom kan vi börja sätt ord på teman som kroppen, gränser för fysisk närhet mellan barn och mellan barn och vuxna.

En grundläggande känsla som vi föräldrar, pedagoger, släktingar och andra vuxna kan förmedla till barn är att de är med och bestämmer över sina egna kroppar. Även när man är väldigt liten och behöver mycket hjälp så är det viktigt att barn känner att de förstår, har inflytande över och är delaktiga i det som sker med dem och deras kroppar. Det är en bra grogrund för en sund och stark självkänsla, men också empati med andra, att växa vidare ur.  Känner man sitt eget värde så förstår man också andras bättre.

Någon gång i den sena förskoleåldern kan det sedan vara dags att börja prata om att det tyvärr finns andra människor, både små och stora, som ibland gör saker med barn och deras kroppar som barn inte vill eller gillar. Då kan vi också berätta vad man som barn kan och får göra i ett sådant läge. Genom att närma sig temat sexuella övergrepp stegvis och i en ganska lång process tror jag att vi kan vi göra det utan att skrämma eller oroa barn. Men visst, det kan vara en delikat balansgång och det kan vara svårt att hitta rätt ton och ord. Vuxna kan behöva pröva sig fram och våga testa.

För att dela med mig av mitt synsätt, bjuda på uppmuntran och mina förslag skrev jag tillsammans med kollegor på Rädda Barnen för ett par år sedan foldern ”Stopp! Min Kropp!”, en handbok för vuxna just i hur man pratar med barn om kroppen, gränser och sexuella övergrepp.

Att förebygga sexuella kränkningar och övergrepp är svårt, kanske omöjligt, men vi behöver göra allt vad vi kan i den riktningen. Genom att ingjuta i barn att de har rätt till sina kroppar och lära dem hur de kan göra och säga när de hamnar i oenighet, konflikt eller när någon träder över deras fysiska gränser, kan vi ge barn strategier för att berätta när de behöver hjälp också inom området kropp, närhet och gränser. Då kan barn också stötta varandra och kalla på hjälp ifall de ser eller vet att en kompis råkar illa ut, precis som barn gör vid bråk.

Barn ska känna och veta: Min kropp är bara min och om någon gör något med den som jag inte vill eller förstår så får jag säga nej, stopp eller berätta för någon som kan hjälpa mig.