Lyssna

Möt åklagaren Alexandra!

Lyssna

Jag heter Alexandra Bopp och jag jobbar som åklagare med brott mot barn.

Alexandra Bopp (2)När det kan misstänkas att ett brott mot barn har begåtts så är det vanligtvis en åklagare som är ansvarig för den polisutredning som kommer att göras. Genom att ge direktiv till polisen så ser jag till att utredningen går framåt. Det gör den genom att polisen håller förhör , till exempel.

När det är dags för förhör med ett barn  som misstänks ha blivit utsatt för brott, så hålls det på Barnahus, vanligtvis. Då sitter jag med i ett rum bredvid, och både ser och hör det här förhöret via en TV.

Efter förhöret så brukar jag prata med socialtjänsten, som också sitter med i det här rummet och ser och hör förhöret, så att inte det barn som blivit hört ska bli lämnad vind för våg efter barnförhör.

Om brotten är allvarliga så kan jag besluta om att polisen ska hämta den eller de misstänkta, jag kan besluta om att anhålla dom , och sen kan en domstol besluta om dom ska vara häktade eller inte.

Efter att ett barnförhör har hållits så går utredningen ofta vidare. Fler förhör hålls, tekniska undersökningar kan göras, och när polisen har gjort det som jag bett dom om så brukar de höra av sig till mig så att jag kan få resultaten. Jag väcker åtal och så blir det rättegång i domstol. Det räcker inte med att barnet är mer trovärdig än den som kan misstänkas för brottet. Det krävs mer bevisning utöver det. Det här kan vara väldigt svårt för just den här typen av brott, eftersom det ofta sker i hemmet och utan vittnen. Det är viktigt att komma ihåg att om det inte blir någon rättegång, eller inget åtal, så betyder inte det att polis och åklagare inte har trott på det barnet har berättat.

Blir det rättegång så hålls den i en domstol. Det är jag som sitter med och för statens talan och barnets talan, alltså den som blivit utsatt för brottet. Om den som har utsatts för brottet är under femton år är det vanligaste att man inte behöver vara med vid rättegången, utan det förhör som polisen höll och som spelades in på Barnahus, är det som spelas upp på rättegången. Då betyder det att barnet inte behöver komma dit. Det är domaren som bestämmer om det ska bli så, eller om barnet behöver komma till rättegången.

Om man blir kallad att komma till rättegången så finns det något som man kallar för medhörning. Det är att man slipper sitta i samma rum som den som misstänks för brottet och berätta sin historia, sin version.  Man kan sitta i ett annat rum och berätta och den misstänkte sitter också i ett annat rum, så man slipper träffas.

Under rättegången får jag som åklagare berätta vad jag påstår har hänt och sen får den som misstänks för brottet säga om han eller hon erkänner eller förnekar. Därefter håller man förhör med dom personer som man vill prata med. När förhandlingen är avslutad, eller rättegången är avslutad så kommer det en dom. Antingen så kommer den direkt efter det att rättens ledamöter har suttit och överlagt (vi andra får gå ut ur salen), eller så kommer den någon vecka senare.

Antingen så dömer domstolen den misstänkte för det här brottet, eller så gör dom det inte. Även här är det viktigt att komma ihåg att om domstolen inte dömer, så beror de inte på att domstolens ledamöter inte har trott på det barnet berättar.

Oavsett om de blir en fällande dom eller om domstolen säger att personen ifråga är oskyldig så kan man överklaga till hovrätten.

Jag tycker att de är bra att man polisanmäler brott som man blivit utsatt för även om man inte vet vad som kommer att hända i slutändan, det vill säga om det blir något åtal eller en fällande dom.