Lyssna
För barn och unga

Måste man berätta?

Det är svårt att berätta om övergrepp. De flesta som varit utsatta berättar för någon, men en del är alldeles tysta.

Barn och unga som varit med om övergrepp måste inte berätta. Men ofta är det skönt att berätta. Om du berättar kan du få skydd, stöd och hjälp.

”För något år sedan berättade jag. Men då hade det gått ganska många år. Jag hade gått vidare men det var ändå nånting som skavde i mig. Och till slut kom jag fram till att det kändes som jag ljög för min mamma. Och när jag berättade kändes det bättre på en gång!”

Många tvekar att berätta om övergrepp och att anmäla för att de skäms. De kan känna att de har gjort fel, att de får skylla sig själva.

Många barn som varit med om övergrepp har hotats att inte berätta. Hoten kan handla om att skada eller döda barnet, någon de tycker om eller ett husdjur. Det kan också handla om att det de varit med om ska spridas till familj eller jämnåriga eller helt enkelt att de kommer att få flytta eller förlora kontakten med de personer och saker som är viktiga.

Andra barn som varit med om övergrepp vet inte vad de ska berätta, eller vem de ska berätta för. Om du eller en kompis varit med om övergrepp finns det hjälp och skydd att få. Det är viktigt att slå larm!

  • Om  övergrepp som pågår eller om du eller ett annat barn är i akut fara: Ring 112!
  • Vill du anmäla ett brott till polisen: Ring 114 14 eller sök upp en polisstation!
  • Om du behöver hjälp: Prata med en vuxen du litar på eller be om hjälp från någon som arbetar med barn, till exempel någon inom skolan, hälso- och sjukvården eller socialtjänsten.

När övergreppen är anmälda och utredda så finns minnena kvar. Att de man tycker om och står nära vet om vad som hänt kan kännas som en stor hjälp. Du blir inte så ensam, och om du är rädd, ledsen eller arg över det som hänt förstår de varför.

Se filmen Att våga komma nära

 

Du väljer själv vem du vill prata med. En del pratar bara med en, eller några kompisar. Andra vill helst att alla de känner ska veta vad som hänt.

Om du inte vill prata, utan vill glömma och slippa tänka på det som hänt, är det helt OK. Man måste inte prata, men man får alltid berätta om man vill.

”Jag testar och tar upp frågan om övergrepp. Reagerar de bra berättar jag att jag varit utsatt.”

För en del barn och unga känns det bättre att skriva, måla eller göra något annat kreativt än att prata. Sen kan man välja om man vill visa det man gjort för någon annan, spara det för sig själv eller till och med förstöra det.

”Det kanske låter barnsligt, men att man får en chans att slappna av och uttrycka sig. Och skriva ner allting, skriva ner hur… skriva långa hatbrev. Man behöver inte skicka dem. Du har det på pränt. Det kan vara bra och ha där. För då får man, då är det på pappret, då är det inte i dig.”