Lyssna

Sexuella övergrepp mot pojkar

 

Olof Risberg är psykolog och psykoterapeut. Han har i många år arbetat med pojkar som utsatts för sexuella övergrepp, inom barn- och ungdomspsykiatrin, på Rädda Barnens pojkmottagning och som egen företagare.

Jag har nu under mer än tjugo år arbetat med pojkar som har utsatts för sexualbrott. Arbetet är och har varit tungt men enormt givande då jag tillsammans med pojken får genomföra en lång vandring mot mindre lidande, mindre skuld. Det går alltid att komma vidare och att resa sig är högst möjligt.

Sexuella övergrepp är ingen enkel fråga. Det varierar enorm mycket hur stor betydelse övergreppet kan få för det enskilda barnet. Jag har mött pojkar som med en kortare behandlingsinsats kan gå vidare och se att det inte var deras fel och att det därför heller inte är något fel på dem men jag har även mött pojkar vars liv tyvärr kraftigt sargades i och med övergreppen. Ångesten är majestätisk och självföraktet, äcklet är enormt. Pojken isolerar sig och är ständigt rädd. Han tycker att det var hans fel och att det nu syns på honom att han minsann har varit med om det där äckliga, vidriga. Minnen plågar och bilder torterar oupphörligt.

Ett dilemma för en hel del av de jag mött är att de ältar sin egen roll i det som skedde. Varför slogs jag inte? Varför sprang jag inte fortare? Varför var jag full och därför inte kapabel att ta mig därifrån?  Varför åkte jag inte hem från konfirmationslägret direkt? Hur fan kunde jag få stånd och utlösning?

Ett skäl till detta ältande är att omgivningen alltför ofta bidrar till skuldkänslor då den ifrågasätter hur barnet har agerat. En del föräldrar bryter samman när de får reda på vad deras son har varit med om och de flesta barn tar mycket illa vid sig när de ser hur föräldrarna är förtvivlade. En del pojkar kan ångra att de berättade.

Mitt arbete handlar uteslutande om att tillsammans med pojken arbeta igenom just skuldaspekten. Vi pratar om och om igen om hur svår situationen var, hur förvirrande allt var och hur svårt det var att handla. Vi pratar om rädsla, äckel, dåligt självförtroende, det fysiska och psykiska underläget. En viktig del är även att prata om hur pojkens egen kropp reagerade. Om det nu var så att pojken fick erektion så är det alls inte konstigt. Vår kropp känner inte skillnad på om beröringen sker av någon som vill en illa, den bara tänker på sig själv.

På Pojkmottagningen har vi under årtionden arbetat med en enkel terapeutisk modell: BUSA, som jag fortfarande ser som meningsfull och viktig. Det är min starka övertygelse att just det rekapitulerande samtalet är läkande och viktigt och jag tänker på det engelska uttrycket ”get it off your chest” som vi alla vet har en stark giltighet och att vi mår gott av att just berätta för någon om vi har drabbats av något som plågar oss.

  •  Beskriva övergreppen

Det är fundamentalt viktigt att jag så snart som möjligt skapar en trygg och bärande relation till pojken där han faktiskt får berätta vad som helst för mig och där jag inte ifrågasätter eller dömer. Här är det viktigt att stå ut även om jag tycker att det kan vara plågsamt att lyssna. Samtidigt är jag tacksam över att jag fortfarande blir berörd och jag hoppas att jag härmed motar cynism och ointresse i grind.

  •  Uttrycka tankar och känslor

Här är det viktigt att verkligen få vrida och vända på alla aspekter. Man får vara ursinnig, ledsen, rädd men man får även sakna pappa som kanske sitter på anstalt för de övergrepp som pojken utsatts för

  • Säga nej

Vilka situationer är särskilt svåra? Hur kan jag förbereda mig för rädsla, äckelkänslor som kommer att komma? Hur kan jag tänka när jag drabbas av övermäktiga minnesbilder? Tillsammans med pojken upprättar jag ett stort antal strategier som hela tiden kan förädlas och förfinas och som faktiskt används i pojkens vardag. En väsentlig del av vår kontakt handlar om att jag uppmuntrar och stöttar i syfte att stärka självförtroende och självbild som ofta är krackelerade.

  • Acceptera/försonas

Jag vet att vi inte kan glömma det svåraste vi har varit med om och jag hymlar inte med det. Däremot så har människan en enorm förmåga att gå vidare och vi kan hantera ångest och smärta om vi nogsamt har fått gå igenom det vi har upplevt och att vi därigenom har en personlig förståelse för varför vi reagerar som vi gör. En pojke sa; Jag var med om det och det var vidrigt. Det var inte mitt fel och jag kunde inte skydda mig. Jag är starkare nu och vet att det är många som har råkat ut för samma skit som jag. Jag kommer aldrig att glömma det men jag är helt ok ändå.